Under medeltiden och den katolska tiden fanns det örtagårdar vid klostren där också hälso- och sjukvård utfördes av munkar och nunnor. Klostren låg oftast i stora köp- och hamnstäder och via handeln med andra länder kom nya örter och kunskap om dessa in till klostren.

Vi vet att gamla Kongahälla redan på 1100-talet var en mäktig handelsstad och under de närmaste århundradena fanns det två kloster med både Augustiner och Fransiscanermunkar. Det fanns också en kyrka med tillhörande sjukhus. Bohus fästning, som blev en av Norges huvudorter, började byggas 1308. Detta kan förklara varför fästningen har många medicinalväxter, vilket Linné också noterade på sin rundresa. Varför är dessa kvar undrar man ? Jo, många växter kan ligga som en fröreserv i jorden mycket länge, men först när de kommer i lämpligt groläge börjar de att växa, kanske genom att någon flyttar om jordmassorna.

Redan de gamla grekerna visste att gifter kunde användas i kampen om makten, därför var giftblandaren, så kallad farmakeus en nödvändig tillgång, någon som man mer fruktade än aktade. De romerska kejsarna behövde också sina farmaceuter då de hade stora mängder gifter lagrade, oftast importerade från Asien. Även påvar och nordiska kungar var duktiga på att förgifta fiender ibland hela krigshärer. Det var ett lätt sätt och man behövde ju inte konfronteras och kämpa med vapen. Främst var det örter som användes, stormhatt, opiumvallmo, odört, belladonna, bolmört och spikklubba har omnämnts.

Men hur skulle man skydda sig själv? Betydelsefulla personer- det var oftast de som förgiftades- skaffade förstås munskänkar. Dessa fick först smaka av all mat o dryck och på så sätt skydda husbonden. Man försökte också med motgifter och den ryktbaraste sammansättningen kallades Teriak. Den kunde innehålla allt från ormgift, ädelstenar och en mängd örter, ända upp till 184 ingredienser. Till slut, på 1100-talet satte man upp särskilda regler för framställningen. Fredrik II av Sicilien instiftade en lag på 1250-talet att särskilda specialister så kallade apotekare skulle handha tillverkning av teriak på ställen som kallades apotek.
Teriaken behöll länge sin ställning som universalmedel, ända in på 1700-talet. Tilltron var stor och i många fall kunde den lindra då den innehöll opium. Apoteken kom senare att tillhandahålla andra läkemedel och man odlade ofta sina medicinalväxter för att vara självförsörjande.

Bolmörten härstammar från Sydeuropa är c:a 50 cm hög, klibbig, hårig med en obehaglig lukt. Den har smutsgula blommor som är tecknade med nätformiga violetta ådror. Den tillhör potatisfamiljen, där också flera andra giftiga örter ingår.
Namnet kommer från den bolmande röken som örtens frön spred när de lades på glödande kol. Röken gav smärtlindring t ex. vid tandvärk. Därför användes den av lantbor ända in på 1800-talet, men i flera fall fick de svindel , kräkningar, raseri utbrott och en del dog av behandlingen. I England kallas den Henbane eftersom tjuvar på ett lätt och tyst sätt kunde hämta hönor som de först sövt ner med röken. Örten ingick i häxsalvor som kvinnor smorde sig med och därefter trodde sig rida till Blåkulla. De hallucinerade, hade oftast erotiska upplevelser och blev sinnesförvirrade. Många gånger utvecklade de narkomani.

Även vid häxförföljelser gav man häxorna dryck med bolmört i . De blev då sinnesförvirrade med försvagad viljestyrka och tankeverksamhet. Detta gjorde det lättare att fälla dom och kanske gav drycken en viss lindring vid den straffande tortyren. Vid den här tiden trodde de flesta på häxor, satan och Blåkulla, även dåtidens lärde. Örten finns på 6000-åriga sumeriska lertavlor och har använts, i rätt dos, som sömn- och bedövningsmedel, mot sinnessjukdom, magkramper och sjösjuka. Man har även använt avkok på bladen som kärleksdryck. De verksamma ämnena är hyoscyamin, atropin och skopolamin.

Så en litet annorlunda användning av örten. För att extra förhöja ölets berusande egenskaper kom några driftiga bryggare på att tillsätta bolmört . På stora odlingar vid staden Pilsen i Böhmen odlade man örten, därifrån kommer namnet pilsner. På tyska heter örten Bilsenkraut. Bolmörten växer på sydsidan alldeles utanför fästningsmuren.

På samma ställe kan man hitta odörten, en ståtlig hundkäxliknande växt. Den är 1-2 meter hög, har en avskyvärd lukt och en stjälk full med purpurröda fläckar. Den liknar hundkäxen i blad och blommor, men blommar senare i juni-augusti.

Odörtsaften användes i Grekland när man ville avrätta brottslingar. Mest av giftet finns i de omogna fröna och det ökar också i mängd när odörten växer på mörka och skuggiga ställen. Den innehåller flera giftiga alkoloider men mest coniin. I rätt dos är den smärtstillande och även lokalbedövande. Den har också hjälpt munkar och nunnor att hålla sitt kyskhetslöfte då man kunde stävja det syndiga begäret genom att lägga krossade odörtsblad runt genitalia. Odörtsgiftet är känt genom Platons beskrivning av Sokrates död 399 f. Kr. (Man tror att giftbägaren också innehöll opium och vin). I den grekiska litteraturen benäms förgiftningen som ” den kalla vägen till Hades”. Giftet sprids som en isande kyla med förlamning nerifrån fötterna uppåt kroppen för att till sist nå andningsorganen. Hela tiden är den döende vid fullt medvetande innan giftet når hjärtat, vilket kan ta någon timma.
Även vildpersiljan som växer utefter fästningsmuren innehåller samma gift, fast i mycket mindre mängd.