”Trea, etta, bingo!” skojar en man i vitt förkläde som kommer utfarande från den gamla kvarnbyggnaden med rykande tallrikar i händerna. Det är Roger Karlén som kryssar mellan borden och serverar kulinariska läckerheter.  Roger och Helena Larsdotter är de drivande krafterna bakom Baltzar von Platen Lodge vid Norrkvarns slussområde, där de använder fler ingredienser än de ätliga för att göra miljön inspirerande. Med ett förflutet inom teater sätter de upp föreställningar för både barn och vuxna som bygger på figurer kring kanalen - verkliga som påhittade. En är Professor Gullström vars ”forskningsfartyg” vid bryggan är en populär lekplats där barnen sommartid även kan se teater. Vill man övernatta i Norrkvarn finns flera olika slags logi att välja på. I skogen ligger två fantasifulla trollstubbar för barnfamiljer och i den gamla industrikvarnen ligger hotelldelen Baltzar von Platen Lodge. Rummen har namn som M/S Wilhelm Tham eller M/S Bellevue och inget är det andra likt. För den som vill bo enklare finns även vandrarhemsrum. Efter att Helena visat oss runt slår vi oss ned vid en av träbänkarna på bryggan. Vi beställer Slussvaktarens panerade vitfisk och Ingierds viltlasagne som båda mer än väl uppfyller våra förväntningar och tomma magar.

Laddade med ny energi lämnar vi Norrkvarn bakom oss. Snart har vi hittat takten och tramporna går av sig själva. Vyerna vi passerar är en fröjd för ögat. Vita molntussar på ljusblå himmel, några kor som betar förnöjsamt och diken fyllda med bollar av rödklöver. Kanalen går som ett blått penselstråk på vår ena sida och sädesfältet vajar i gult på vår andra. När vi når Hajstorp har vi nästan kommit halvvägs vilket vi firar med en glass på det lilla slusscaféet som också fungerar som vandrarhem. Här har flera scener i filmen ”Göta Kanal 2 – kanalkampen” spelats in och det är inte svårt att förstå varför, miljön är verkligen idyllisk. Från en bänk under de skönt skuggande trädkronorna kan man titta på slussningen som här, liksom på många andra ställen, står för underhållningen. En bit bort ligger ett kanalmagasin med försäljning av hantverk av lokala designers och producenter. Silversmide, ullvaror, rapsolja och honungsmjöd gör att jag än en gång måste ingå ett löfte med mig själv; att nästa gång utrusta mig med en cykelväska som kan fyllas till bredden

När vi cyklar in i Töreboda nås vi av barnskratt och rop från andra sidan kanalen. De kommer från ett nytt poolområde vid campingen intill gästhamnen. Varma av cyklingen verkar en badpaus i och för sig lockande, men himlens allt mörkare ton får oss att istället cykla vidare med regnjackorna lättåtkomliga i cykelkorgarna. Färden leder oss genom samhället som är det första större vi stöter på. Här har vi blivit tipsade om att besöka bankomat och affärer om det är något särskilt vi behöver. Annars är det färjan Lina som är Törebodas största attraktion för oss kanalcyklister. Lina är Sveriges minsta reguljärfärja och färden tvärs över kanalen kostar blygsamma 50 öre. ”Världens mest enformiga sommarjobb” säger killen som på några sekunder drar fotgängare och cyklister fram och tillbaka över kanalen i den specialbyggda lilla båten. På andra sidan ändrar naturen snart karaktär och övergår i tallskog med bauersk atmosfär. Vattnet mörknar, kanske är kanalen djupare här. Plötsligt syns en rörelse vid ytan som fortplantar sig som ringar på vattnet. Förmodligen en fisk, eller var det kanske Baby Nessie som lekte där?

Först när vi rullar in på den grusbelagda infarten till Tåtorps vandrarhem börjar det dugga lätt. Knän och benmuskler säger ifrån när jag kliver ner från cykelsadeln, dagens avverkade kilometrar känns. Men snart får jag annat att tänka på. Vårt natthärbärge visar sig vara unikt i sitt slag. Vandrarhemmet, som drivs av Jonas och Margareta Fällström, är helt ekologiskt. Margareta, som är arkitekt, har ritat huset och tillsammans med företag och grannar har Jonas byggt det. Resultatet är imponerande, de verkar ha tänkt på allt. Färgerna är miljövänliga, isoleringen av ekofiber och hela huset är elsanerat, berättar Jonas. Efter att vi installerat oss på vårt rum och tagit en välbehövlig dusch går vi till det ekologiska caféet där vårt förbeställda middagsmål serveras. I det fristående lilla huset råder nästan en sakral stämning med det toppiga taket och stora fönster åt alla håll. Margareta dukar upp svarta oliver, hembakt bröd och en färgsprakande sallad med fetaost. Alla ingredienser är ekologiska och de flesta kommer från närliggande gårdar, berättar hon medan vi ringlar rikligt med ljusgrön olivolja över alltsammans. Till efterrätt får vi hembakt toscakaka, även den ekologisk, dekorerad med röda vinbär. Innan jag ens har ätit färdigt börjar ögonlocken kännas tunga. Om det är den rofyllda miljön eller dagens alla intryck vet jag inte, men det tar inte lång stund från det att vi krupit ner mellan lakanen innan vi sover djupt.

Nästa morgon rullar vi ner till sjön Viken där Jonas Fällström möter oss. Jonas sköter även båten ”VikenSnabben”, en transportservice för cyklister som vill slippa de beryktade backarna i Beateberg. Färden över i den öppna metallbåten måste förbokas och tar ungefär en halvtimme. Mina möra lårmuskler jublar över möjligheten, de fina vyerna över sjön får vi på köpet. Vid Brosundet rullar vi av och sätter kurs mot Forsvik, en nätt sträcka på fyra kilometer utmed stora vägen.

Den välbevarade bruksmiljön som orten är känd för talar genast om när vi är framme. För att få ut det mesta av besöket har vi bokat en guide, Bernt Breding, som visar oss runt bland de charmiga gamla verkstadsbyggnaderna. Vi börjar i träsliperiet, idag reception, där man kan se bildspel och en utställning om utvecklingen från såg till mekanisk verkstad. Forsviks industrihistoria spänner över såväl 1800- som 1900-tal. I Arn-utställningen, med avstamp i Jan Guillous romaner, berörs även livet under medeltiden. Det nedlagda gjuteriet används idag för teaterföreställningar med anknytning till miljön, i smedjan kan man se hur en smed arbetar. I båtvarvet pågår ett flerårigt projekt där långtidsarbetslösa engagerats för att bygga en replik av hjulångaren Eric Nordevall. Fartyget tillhörde den första generationen ångfartyg och trafikerade Göta kanal i 20 år innan hon sjönk i Vättern 1856. Forsvik är en dröm för alla teknikintresserade men även jag som till vardags inte alls intresserar mig för motorer, smide eller båtbygge kan inte låta bli att imponeras.

Bortom ångbåtsbryggan och den tjusiga Ryssvillan ligger Forsviks sluss som är kanalens äldsta och högst belägna.
- Eller kanalens höjdpunkt som vi brukar säga, ler Bernt.
En liten presentbod vid namn ”5 knop”, syftande på kanalens tillåtna maxfart, lockar in dem som stått och tittat på slussningen, inklusive oss. Nästa naturliga anhalt är Forsviks Café & Mat, snett över vägen. Serveringen i den gamla slussvaktarbostaden frestar med bärfyllda bakverk, kakor och bullar. På matmenyn lockar rätter som Slussvaktarens rökta sik och Baltzars pytt i panna. Jag väljer en blåbärsbulle med pudersocker och en Enebärsdricka. På baksidan av huset finns små sittgrupper bland vinbärsbuskar och äppelträd. Härifrån kan man redan på långt håll se båtar som närmar sig och sedan följa dem när de passerar för att slutligen slussa ut i sjön Viken. Det är dock risk att man fastnar i den trivsamma trädgården. Föreställningen bjuder hela tiden på nya scener med segelbåtar och motorbåtar som försöker samsas om utrymmet.

Med lite av Forsvik fångat i mitt hjärta cyklar vi vidare. Det dröjer ett par kilometer innan det kommer en cykelväg vid sidan av stora vägen. När vi väl når Karlsborg har vi avverkat 75 kilometer på två dagar. Tempot har varit makligt och de minnesvärda stoppen många. Dessutom har vi haft oförskämt tur med vädret. Solen lyser fortfarande på oss när vi rullar in i gästhamnen. Hungriga sätter vi sikte på matstället Idas Brygga. Därinne är det proppfullt med folk vilket inte är särskilt konstigt. Restaurangen har gott rykte och är uppmärksammad av både Sveriges Bästa Bord, Vägarnas Bästa och White Guide. Lunchbuffén bjuder för dagen på fisk med nöt- och mandeltäcke samt kyckling med gräddsås och haricots verts. Trots att det blåser tar vi ett bord ute på terrassen, vattenvyn är något vi nu vant oss vid. Medan vi låter oss väl smaka lägger fartyget Sandön till vid kajen, fullastad med folk. Färgglada vimplar fladdrar på däck medan passagerarna väller ut. Efteråt blir det besök på Idas Bakficka som har glasscafé i en liten trädgård. Med en jätteportion päron- och melonglass framför mig vandrar tankarna iväg. Ska jag upptäcka vart den där bryggan leder som slingrar sig utmed vattnet eller ska jag gå till Karlsborgs Fästning först? Göta kanal-äventyren tycks aldrig ta slut. Cykelturen tillbaka till Sjötorp lär också bli en helt ny upplevelse med andra båtar, vyer och möten.
Göta kanal har alltid ett nytt ansikte att visa upp.

Heidi Rovén