I århundraden har man debatterat var någonstans slaget vid Herrevadsbro stod, uppgörelsen mellan Birger Jarl och de upproriska folkungarna - var det i Nårunga i Västergötland eller i Kolbäck i Västmanland? När så Jan Guillou efter sin trilogi om tempelriddaren Arn de Gothia från Västergötland kom ut med den fristående boken Arvet efter Arn, ja då lade han ytterligare ved på brasan; tvärsäkert slog han fast att slaget stod i Häradsvad i Västergötland, i Nårunga som ligger i Vårgårda kommun.

Bakgrunden till slaget var följande: År 1250 hade den svenske kung Erik Eriksson avlidit utan att ha lämna någon tronarvinge efter sig. Till ny kung utsågs då Birger Jarls tioårige son Valdemar, detta eftersom hans moder Ingeborg var kung Eriks syster. Detta sågs inte med blida ögon av de svenska stormännen, folkungarna, och de vände sig till norske kung Håkon för att få hjälp mot den svenske jarlen som nu var den som styrde landet för sin minderårige sons räkning. Men Håkon nekade hjälp. Tidigare samma år hade Birger Jarls dotter Rikissa gift sig med kung Håkons son, Håkon den unge, och man hade då kommit överens om att fred skulle råda länderna emellan. Folkungarna vände sig då istället till tyskar och vender som villigt ställde upp mot betalning.

Man räknar med att ca 500 ryttare och kanske 5.000 fotfolk gick in i Sverige. Med vajande fanor och skarpslipade vapen marscherade man fram tills man kom till Herrevadsbro där Birger Jarl stod och väntade med sin krigshär. På en äng formerade man sina styrkor och gjorde sig klara för strid.

Jan Guillou skrev: "Det var döden som glimmade i kvällssolen på andra sidan Säveån. Biskop Kol såg det just så, lika klart som i en av sina många av Guds Ande ingivna drömmar, när han kom pustande och stånkande uppför den vingliga trästegen till högsta värnet. På andra sidan ån stod fienden i stor mängd, slog på sina vapen så att det blev mycket skrammel och skrek de mest förfärliga ogudaktigheter".

Vad som egentligen hände vet man inte, men enligt Håkon Håkonssons saga så utkämpade Birger Jarl en strid som verkar ha gått i hans favör, för man erbjöd folkungarna fri lejd om de obeväpnade kom över ån, och så skedde. Därefter lät Birger Jarl avrätta upprorsledarna...

Efteråt bad han påven i Rom om "avlösning och förlåtelse" för vad han gjort, och fick också detta i en påvlig bulla året därpå.