Den tidiga jägarstenåldern övergick runt 4000 f. Kr. i bondestenåldern = den yngre stenåldern. Nu nås människorna här i norr av kunskapen om odling och boskapsskötsel. Jakten och fisket är fortfarande viktigt, men när stenåldersmänniskan börja bruka jorden och hålla husdjur förändras livsvillkoren markant. Det är även under den här tidsepoken människorna lärde sig tillverka keramikföremål. De stora megalitgravarna - dösar och gånggrifter - är spår från den här tiden.   Omkring 1800 f. Kr. startar en  ny era, i och med att människorna börjar använda metall. Bronsåldern har nått Norden. Spåren från bronsåldersboplatser är inte alls lika talrika i Bohuslän som spåren från stenåldern. Bronsålderns boplatser var inte lika strandnära som stenålderns utan låg lite längre in i landet. Högt belägna, med utsikt över havet, är bronsålderna gravar - rösena.

De mest kända minnesmärkena från bronsåldern i Bohuslän är hällristningarna. De flesta kom till under den yngre bronsåldern men vissa dateras faktiskt till järnåldern, som började runt 500 f. Kr. Fynd från järnåldern tyder på ökat handelsutbyte med kontinenten. Nu begraver man sina döda under jord i stora gravfält. Järnålderns sista århundraden är väl de som blivit mest kända - vikingatiden. Fynden från den här tiden är dock ganska få i vårt område. Mot slutet av 900-talet sjöng asatron i Bohuslän på sista versen. Då var i stort sett hela området kristnat.

Medeltiden var en tid av orosår. Så även i Bohuslän. Något kastalruinen i Brodalen vittnar om. Den tros ha varit i bruk mellan 1100-talet fram till 1400-talets början.

Något som är myckjet starkt förknippat med Bohuslän och Lysekil är sillfisket. Den första dokumenterade sillfiskeperioden av stor ekonomisk betydelse för befolkningen verkar ha startat under 1500-talet. Denna första, stora sillperiod var definitivt slut vid 1600-talets början. Då hade sillen försvunnit och befolkningsmängden vid kusten sjönk. Det skulle dröja fram till mitten av 1700-talet innan sillen gick till igen och nu började man även koka tran av sillen. Så vid sidan av sillsalterierna byggdes nu trankokerier upp och tranet blev den främsta exportvaran för Bohuslän vid den här tiden.

Den äldre bebyggelsen i Lysekils kommun har sitt ursprung i 1700-talets sillperiod. När perioden definitivt var slut i början av 1800-talet valde en del att bo kvar i skärgårdssamhällena. Samhällena utvecklades olika beroende på vilken huvudnäring som fick störst betydelse. Fiskebäckskil sadlade om, från fiskeläge till skepparsamhälle, medan grannorten Grundsuns höll fast vid fisket. I Lysekil uppstod ett nytt fenomen - badortslivet. Centrum flyttades från fiskeläget Gamlestan till den södra hamnen, där badortsanläggningar, hotell, pensionat och affärer byggdes.

Badorten Lysekils utveckling startade år 1847, när konsul Johan Gabriel Mollén grundade det första badhuset av drivved från en båt. Där erbjöds tång- och gyttjebad för hitresta överklassturister. År 1858 anlände den första badläkaren - Carl Curman och det blev han som fortsatte Molléns arbete när denne avled år 1863. Curman byggde bl. a. havsbadsrestaurangen, som finns kvar än i dag, år 1869. Senare tillkom kallbadhuset vid Släggö och strandhotellen i Kyrkevik. Åt sig själv byggde Curman två villor i fornnordisk stil intill havsbadsparken längs strandpromenaden.

Förutom sill och badortsliv förknippas Bohuslän och Lysekil med stenhuggeri. Stenindustrin blomstrade mellan 1860 och 1930 och mängder av huggen granit exporterades till övriga Europa. I Lysekils kommun är stenbrottet i Rixö, i Brastad, det största. Att stenindustrins betydelse var stor förstår man när man vet att 50 % av Brastads arbetsföra jobbade inom branschen i början av 1900-talet.   I Lysekils stad krockade två intressen under början av 1900-talet. Å ena sidan stenhuggarna och å andra sidan badgästerna. Kampen gällde Stångehuvud, som erbjöd slående vackra havsvyer och rekreationspromenader för badgästerna samtidigt som det var ett viktigt råvaruområde för stenhuggarna. Badgästerna avgick med segern år 1925 då Calla Curman hade köpt hela Stångehuvud och donerade det till Svenska Vetenskapsakademien.

År 1902 är en milstolpe i Lysekils historia. Då tillverkas prototypen till den första Skandiamotorn vid fiskarpojekn Lars Laurins verkstad i Norra hamnen. Tvåtaktsmotorn revolutionerade fiskeflottan, som nu snabbt kunde nå vattnen utomskärs. Detta - i kombination med det nya fiskeredskapet - snörpvaden, gjorde sillfisket mycket effektivt.

Under 1800-talet började pionjärer utforska den marina miljön. Gullmarsfjorden blev tidigt centrum för forskningen i Sverige, genom sitt unika växt- och djurliv. Här ligger än i dag Kristinebergs Marina Forskningsstation, grundat 1877, i Fiskebäckskil, Bornö hydrografiska station, grundat 1902, på Stora Bornö, Klubbans biologiska station, grundat 1916, på Östersidan och Havsfiskelaboratoriet, grundat år 1928, i Lysekil. 

I dag har stenhuggarnas släggor mot graniten för länge sedan tystnat. Fiskeflottan har krympt till ett minimum och endast en konservfabrik finns kvar. Laurins mekaniska verkstad är ett minne blott, men föreningen L. Laurin vårdar och bevarar de gamla skandiamotorerna och varje år lockar dunket från motorerna tusentals besökare när föreningen anordnar tändkulemotorns dag i Lysekil. De solvarma klipporna och det salta havsvattnet kommer alltid att få badgästerna att resa långväga.